Marcel Duchamps schackintresse avhandlas oftast av konsthistoriker som väsensskilt från hans konstnärskap. Ett intresse han hade vid sidan av. Men Duchamps schackspelande utgör varken en distraktion från eller ett substitut till konsten utan tvärtom själva essensen av den duchampska konstformen.
Marcel Duchamp tycktes 1923 ha övergivit sitt konstnärskap. Efter arbetet med Det stora glaset verkade han ha trätt tillbaka från konstvärlden och ägnade mest tid åt att spela schack. Han gjorde inga ansatser till att tillbakavisa ryktena. Han spelade i långa perioder dagligen, ställde upp i turneringar på hög nivå, engagerade sig i schackklubbar och skrev 1932 en bok om slutspelsteori tillsammans med schackteoretikern Vitaly Halberstadt. Det har senare visat sig vara svårt för omvärlden att försona konstnären Duchamp med schackspelaren Duchamp. Var schackspelandet ett avsteg från konstnärskapet eller var konstnärskapet ett avsteg från schackspelandet? Lösningen har i många beskrivningar av Duchamp varit att helt enkelt ignorera eller förringa hans schackintresse. I Guggenheims korta biografi om Duchamp poängteras det att han bara skenbart övergav konsten för schack eftersom han arbetade i det dolda med sitt sista stora verk Givna mellan 1946 och 1966. Tate löser istället problemet genom att vifta bort hans schackintresse som sidointresse med meningen ”han tillbringade också mycket tid med att spela turneringsschack”. Duchamps schackspelande missförstås därmed antingen som en kontrast till hans konstnärskap eller som ovidkommande tidsfördriv.
Men schackspelandet bör tvärtom ses som en naturlig fortsättning på Duchamps konstnärliga experiment och som en oumbärlig del av hans liv. Vid 15 års ålder hade hans syskon lärt honom både att spela schack och att måla, och de två aktiviteterna kom att vara sammanbundna under hela hans fortsatta liv. Schack har tydligt influerat hans konst, vilket syns explicit i målningarna Schackspelet (1910) och Porträtt av schackspelare (1911) och även implicit i till exempel narrativet bakom Det stora glaset (1915–23). Men desto viktigare är att hans konst samtidigt ledde honom till ett nytt sätt att se på schack. Han ville ständigt förnya sig själv, tänja på definitionen av konst och utmana bilden av konstnären som enhälligt ansvarig för sina verk. Steget till att betrakta schackspelandet som en konstform i sig kom därför naturligt. 1919 berättar Duchamp i ett brev till några av sina franskastudenter att han tillbringar hela dagarna med att spela schack och att inget i världen intresserar honom som att hitta det rätta schackdraget. Målandet uppskattar han mindre och mindre.
Schack består av flera estetiska aspekter. Den mest uppenbara är det rent visuella, pjäsernas utformning och position, mönstren som bildas på brädet. Men det som gör schackspelandet till konst är den konceptuella aspekten, pjäsernas rörelser – potentiella som faktiska. Duchamp menade att betraktarens roll är lika viktig som konstnärens i skapandet av konstverket, vilket också är fallet när det gäller schack. En naiv betraktare som inte kan något om spelet skulle i schackdraget bara se en figur flyttas ett godtyckligt antal steg på ett rutat bräde. För att hitta skönheten i spelet behöver betraktaren vara initierad i det system som spelet utgör, på samma sätt som att betraktaren av Det stora glaset behöver vara initierad i verkets dolda symbolik och mekanik.
Schackspelandet fungerar som en syntes av element från Duchamps tidigare verk. Schackpjäserna är readymades lika mycket som Cykelhjulet (1913) och på samma sätt som Duchamp menade att målarens konst är det – målaren använder sig av redan existerande färger och behöver bara placera ut och kombinera dessa färger på en redan existerande duk. Det är i själva akten av att göra ett val som ett objekt kan bli till konst, vilket innebär att om det är konst att placera ut färger på en duk så är det också konst att placera ett cykelhjul i en konsthall eller – för den delen – schackpjäser på ett bräde. Konst kan inte vara begränsat till bara de fysiska, visuella objekten och sättet som de uppkommit på utan existerar även på en mer abstrakt nivå. Duchamp ville med sina readymades visa att intention, val och narrativ är de avgörande faktorerna i tillblivelsen av ett konstverk. I verket 3 Standardstoppar (1913–14)går han steget längre och kokar ner definitionen av konst ytterligare. Med hjälp av slumpen som instrument försöker han komma bort också från de artistiska valen. Genom att släppa snören från en höjd och använda sig av de former som bildas då de faller till marken reducerar Duchamp sitt individuella ansvar i skapandet av verket. Han är ansvarig för det konceptuella, men inte för det visuella – de slutliga formerna kan han varken klandras eller berömmas för.
I schack är slump obefintligt annat än vid lottningen av färg inför ett parti. Varje schackdrag förutsätter ett medvetet beslut. Spelarnas individuella ansvar för utgången av partiet är därmed total – det är bara deras egen förmåga i relation till den andra spelarens som avgör om de vinner eller förlorar. Men i strävan efter att undkomma de artistiska valen fyller schackspelets rigida regler och höga komplexitet samma funktion som slumpen. Spelaren är inte fri att välja vilket drag som helst utan måste agera inom spelets snäva ramar. Varje pjäs har ett förutbestämt sätt att röra sig på och i varje given position finns ett eller ett fåtal drag som kan anses vara rätt. Spelarens kreativa utrymme blir därmed förvisso inskränkt men också rent, fritt från socialt syfte eller självhävdande ändamål. Spelaren behöver inte besväras av övervägningar om huruvida nästa drag är vackert eller följer en viss artistisk vision. Det finns inget medvetet syfte i spelet annat än att hitta det bästa draget.
I en intervju 1955 med James Johnson Sweeney, dåvarande chef för Guggenheim i New York, säger Duchamp, apropå att han inte vill begränsa sig till retinal eller visuell konst: ”Schack är i sig självt ett spel, en hobby. Alla kan spela schack. Men jag tog det väldigt seriöst och uppskattade det eftersom jag såg beröringspunkter mellan schack och målande. Att spela schack är som att designa någonting eller konstruera en mekanism av något slag med vilken du vinner eller förlorar”.
Precis som med Duchamps kinetiska konst utnyttjar schack den tidsliga dimensionen, det icke-statiska, själva grundförutsättningen för mekaniken – rörelse. Duchamps Rotoreliefer (1935–53) består av skivor med motiv på som när de roterar på en skivspelare ger upphov till optiska illusioner. Även om motiven kan tyckas vara estetiskt tilltalande i sig själva sker en förvandling i och med rörelsen, en extra dimension tillkommer – i detta fall både i tid och rum. Den visuella rörelsen i dessa verk motsvaras av den konceptuella rörelsen i Det stora glaset, och båda formerna återfinns i schackspelet. Den konceptuella rörelsen är dock överordnad den visuella eftersom pjäserna och brädet är symboliska och bara utgör ett medel för att kommunicera vilka drag som har gjorts. Ett schackparti kan lika gärna spelas utan pjäserna och brädet, som i korrespondensschack eller blindschack.
Duchamp liknar schack både vid Alexander Calders mobiler – den term för rörliga skulpturer som Duchamp själv myntade – och musikkonsten. Schackdragen bildar, likt noter, en seriell process, en framåtrörelse, en komposition. Skönheten ligger i intervallet och relationen mellan tonerna, mellan schackdragen. Detta samband mellan schack och musik gestaltas i John Cages verk Reunion 1968 – bara några månader före Duchamps död – då han och Duchamp spelar ett schackparti mot varandra på ett elektroniskt bräde preparerat med fotoresistorer på varje ruta. Beroende på hur pjäserna flyttas aktiveras olika ljud som tillsammans skapar en unik komposition för varje spelat parti. Men ett schackparti är alltid en komposition, oavsett om det representeras visuellt, auditivt eller av ingenting alls. Schack är därmed en fulländad duchampsk konstform, fullständigt konceptuell, eller – som Duchamp uttrycker det – helt belägen i hjärnans gråa substans.
I en intervju med journalisten Pierre Cabanne 1966 avhandlas i ett segment Duchamps schackintresse. Innan de går över till andra ämnen frågar Cabanne avslutningsvis om schack är den ideala konstformen. Så kan det vara, svarar Duchamp.
(Publicerades ursprungligen i Tidskrift för schack, nr 1 2022.)